Ja klockan är nu kvart över elva och jag sitter åter igen vid datorn. Började tänka en massa och tänkte att jag kunde börja skriva ner det här. Oroa er inte det är inga tunga tankar om döden och sådant. Som jag säkerligen skrivit om förr om det var för nå år sedan.

Ne denna tanke började att jag tänker på min framtid.

Vad vill jag bli/ jobba med?

Jo jag vill bli fotograf, jag vill hålla på med det om än det blir bara en hobby i framtiden.

Hur tar jag mig dit?

Ja denna fråga är väl den största och viktigaste. Hur tar jag mig dit jag vill? Hur långt och hur länge måste jag färdas för att nå fram? Ja ingen kan svara på det utan det är väl att vänta och se.

Ja kanske inte direkt vänta utan jag måste vara framme och välja de vägar som tillslut leder mig dit jag vill. Eller dit jag inte visste att jag ville.

Nu blev det lite rörigt men men. Mer då som jag tänkte på, jo att resa. Jag vill till Japan och jag skulle vilja åka till Irland och ja mycket mer

Funderar att läsa språk ett tag utomlands. Kanske träna engelska eller bara lära mig ett nytt språk.

Jag har så mycke jag vill lära mig och jag har alltid haft en känsla att målen varit för stora, för speciella för att de ska vara nått för mig. Jag har alltid kännt mig att "nä det där kommer jag aldrig klara, det där är för de talangfulla de speciella."

Jag vet att det säkert aldrig varit meningen men jag har som alltid kännt mig utanför familjen, släkten att jag inte dög för dem. Att allt jag gjorde inte var bra nog så varför ens försöka duga. Att ge upp innan man ens försökt. Jag vet inte hur många gånger jag kännt att livet jag levde aldrig var värt att hålla vid liv. För jag levde inte, jag existerade knappt.

Nu tror ni säker jag kommer säga något om att dö men icke för jag känner mig inte så längre.

Sen en liten tid tillbaka har jag lyckats bearbeta det förfluta så att säga och de runt mig. Visst kanske jag inte känner familjen min så väl som jag borde men vad då en dag i taget funkar. Vi närmar oss då jag kan vara öppen och glad och inte dras med det förgångna i deras närhet. Hmm lite konstig formulering. Försöker igen. Jag menar att nu ser jag inte hindren utan alla möjligheter och om jag bara vill kan jag ta mig dit. Kanske det tar längre tid, kanske jag inser att målet ändras lite och trivs bättre med det.

Ja jag har valt att starta ett nytt liv, kan man säga och jag känner det som om den som folk kände. Mig från förr inte existerar längre utan nu finns den nya tjejen som faktiskt vill leva, vill uppleva allt som finns på denna jord. Att ta vara på mitt liv och göra nått åt de trömmar jag har så de blir verklighet.

Kanske nu detta läses av min familj och de blir lessna eller arga eller glada eller ja jag vet inte. Det jag skriver nu, det som kommer från mig, det är det jag känner för att skriva. De kanske inte förstår eller de helt och hållet inser att de känner mig inte. Eller så ser de att de gör de och tänker "Vad då detta visste jag redan" 

Ja men om ni nu min familj läser detta slå inga griller i erat huvud innan ni frågar mig ifall nu undrar över något och klanka inte ner eller gör någon stor sak av det.

Bra de va de. Ne klockan rusar iväg ska nog verkligen försöka sova nu.

Kanske blir fler av dess djupa skrifter eller så skriver jag ner dem bara i min svarta bok.

Ja jag har en svart bok där jag skriver ner allt som dyker upp, Boken startade 2006 tror jag så den har några år på nacken av mitt liv. Aldrig läst den men när den inte har några sidor kvar ska jag se vad som försigått i mitt liv...

Ne nu räcker de natti natt...