Ja sitter nu här hemma och funderar över framtiden. Tanken har varit att börja studera igen men jag vet som inte vad. Jag velar fram och tilbaka men jag tror jag ska gå nått på högskola och sedan få se vad det blir nästa år.

Men då kommer frågan, vad vill jag studera nu? Jag har så mycket jag vill men så lite tro i mig själv så jag vet inte vad de kan bli. Har funderat på foto för jag gillar ta kort och skulle gärna lära mig mer inngående, sama med måla skriva med mera. Lite avudsjuk e jag på dom som har en bestämd dröm att bli något. Att kämpa och veta exakt vad man vill bli och något man bara älskar. Själv tror jag att jag mera kommer hopa mellan utbildning och jobb större delen av livet om det fortsätter som nu. Vilket e ju kul de oxå att få testa en massa nytt att resa olika länder och studera utomlands även om det bara skulle vara språk.

Jag hoppas jag framöver kan hitta en dröm coh hålla mig och verkligen tro på mig själv och inte bli någon som har samma jobb resten av mitt liv innom industrin. (Har nämligen redan jobbat tre år och det räcker) Får se. Får se skriver jag säkert ofta, tänker ofta i alla fall. måste få något gjort så ikväll och imorgon blir det att välja och att söka. Om det misslyckas så e det en erfarenhet i alla fall och et minne för livet.

Sitter i soffan och har just sett ett program om CF en lungsjukdom om jag förstod det rätt. En tjej lyckades med en operation med att byta bägge lungor och hon hade nu 70% chans att leva fem år. Det hon fick gå igenom och attt hon kunde få stora problem efter för att få leva fem år till. Det känns så lite för så mycke hon måste kämpa. Det får en att tänka på en själv som är frisk förutom mindre problem. Men det är just vad de e mindre problem. Inget som gindrar min vardag ifall jag vill umgås med vänner eller får mig att fundera på e denna dag min sista.

Jag klagar på mycket och försöker få livet gå ihop och göra det jag vill göra i livet, men varje dag lever jag egentligen? Känner jag mig levande i de saker jag gör eller är alla dagar utan början eller slut? För en tid sen hade jag stora problem med spyket som fick mig att verkligen göra en helomvändning av livet för annars hade jag säkert gett upp för länge sen. Något jag försöker leva efter är att ta vara på varje dag men ändå blir de som så många gånger att man inbillar sig att saker händer inte mig utan någon annan.

För många lever inte sina liv fören det e försent eller då man får veta att tiden rinner ut. Jag tänker igen på hon som kämpar så otroligt för att få fem år för att få ha en rätt attt leva. För att leva ett normalt liv. Visst hon föddes säkert med sjukdommen och alltid vetat att slutet närmar sig men...

Nä vad allvarligt första inlläget blev men de e värt att tänka på.